Hur skulle hon kunna låta sig glömmas? Till det är hon för varm, för känslig. Vem är hon, den afrikanska själen? Somliga kallar henne ”Mother Africa” . Låt oss för enkelhetens skull kalla henne Afrikas moder. Modernas moder. Urmodern. Män med avsmalnad kunskap säger att hon bär mänsklighetens vagga i sin famn, att det var hos henne livet spratt till den där gången. Den tanken gör henne varm, och det säger ju inte lite. Fast bara en liten stund, för vad spelar det egentligen för roll var det började nånstans? Dessa människor verkar i alla fall inte bry sig. I så fall skulle de vara mer rädda om sin egen spröda vagga, tänker hon förstrött.
Vi möter Afrikas moder, vi tar del av hennes berättelse. Vi låter henne berätta, utan att ställa de ledande frågorna. Som kastade vi ut kroken beteslös, utan fångstavsikter. Initiativet är nu hennes.
Afrikas moder vill berätta, låta oss förstå utan att skapa medömkan. Egentligen vet hon från början att vi inte kommer att förstå allt. Och kände vi outtalade motiv skulle vi förstå hennes behov av att bara delvis blotta sin berättelse. För det stora mysteriets skull. För människans skull.
Moder Afrika tänker, hon gör det i sin egen takt, innan hon sakta ser upp på oss och börjar berätta:
”Afrika är som eld. Rätt hanterad skänker den värme, men är du klåfingrig bränner du dig. Och för mycket nytt bränsle kväver lågorna. Du måste känna elden, komma in i dess takt. Att kunna sköta en eld är baskunskap hos en afrikan. Det är runt elden maten äts, gemenskapen uppstår och tryggheten från rovdjuren finns. Eld är liv.
Ni västerlänningar är dåliga eldvakter, klåfingriga. Ni har fumliga fingrar darrande av stress.
Ni säger: ”Glöm inte Afrika”. Som om jag vore något man förlägger, som man glömmer bort. Fast ibland skulle jag önska att ni hade glömt Afrika. Att ni aldrig hade lagt er i. Nu vet jag att den tanken är omöjlig, rentav löjlig. Jag vill inte lägga fler stenar på er börda, allt av ondo kan inte skyllas blott på er. Min önskan är att påminna. Få er att verkligen se och inse. Ni säger: ”Glöm inte Afrika”. Jag kastar bollen tillbaka och säger: ”Glöm inte vår gemensamma historia…”
”Jag önskar verkligen att vårt första möte hade blivit lyckligare. Ni kom och ni blev överraskade. Ni fann rikedom i natur och djur. Och rikedomen väckte hos er begäret efter mer. Och då blev människor förvandlade till slavar, bundna i rep, lastade som kreatur och sålda som egendom. Ni förblindades av makt och girighet och betraktade oss som djur. Den gången var det inte bara vi som förvandlades. I er planterades även någonting, eller kanske dog. För när en människa behandlas som djur fördjuras även förövaren och blir omänsklig i tanke och handling. Det var vad ni blev.
Ert begär efter ägande märktes så tydligt även andra gången ni kom. Ni kom i ägandesyfte. Ni ville härska den afrikanska jorden. Kolonier uppstod, gränser drogs i skrivbordslampans sken. Ni skar sönder Afrikas hjärta och delade bitarna mellan er. Och idag skakar ni på huvudet och kallar våra stamkonflikter obegripliga. Men finns det något begripligt med skrivbordsgränser?
Efter ett tag insåg ni det onaturliga i att styra över människor i kolonier. Då ville ni lämna över ansvaret till oss. En befrielsens dag för mitt folk, men också förvirringens dag. Jag visste den dagen att en svår tid började. Mitt folk hade få ledare att följa, därför att inga hade fostrats under ert välde. Ansvar att styra betyder också ansvar att uppfostra. Där svek ni.
Sedan upptäckte ni att vi inte klarade oss själva. En tid av givande började. Och det har sannerligen hjälpt mitt folk. Fast ofta gav ni utan eftertanke och vårt bästa för ögonen. Västerlänningen gav till afrikanen vad västerlänningen tyckte att afrikanen behövde. Gåvorna väckte inte tacksamheten, inte stoltheten. I bästa fall kom hjälpen till pass. I värsta fall blev det en förlängning av dumförklarande kolonialism.
Nu är det andra tider. Nu ger ni inte vilkorslöst, ni ställer motkrav. Det är bra, men av det finns det också två sidor. I bästa fall utbildar det och väcker ansvar. I värsta fall leder det återigen in i kontrollens och ekonomismens rävsax.”
Plötsligt tyngs hennes ord av djupaste allvar:
”Mina ord bränner, jag vet. Men en eld som inte hanteras rätt bränner. Skulle den inte bränna är det en slocknad eld, en död eld. Afrikas eld brinner.”
Sedan fortsätter hon sakta:
”Jag vet vad den kristna kyrkan har betytt för mitt folk. Jag vet vad de missionärer som kom med det brinnande budskapet har fått offra. Bara för att lära sig elda på ett afrikanskt sätt. Somliga av dem blev riktigt duktiga eldvakter. De eldade med kärlekens eld.
Andra av dem förblev fumliga och osmidiga eldare. De lärde sig aldrig eldens takt. De kom hit, men anlände aldrig på riktigt. De lärde sig inte lyssna till elden, de lärde inte känna Afrikas själ, och syddes snart in i det väldiga imperialisttäcke som lades på den afrikanska själen.
Jag vet att problemet inte är enkelt,” säger Afrikas moder. ”Skuld i historien kan sällan läggas på en part. Avsaknad av vishet föder dårskap. Ingen kan ensam reparera skador som har bristande insikt som grund.
Ändå vill jag att ni förstår vad jag nu ska säga. Det är nämligen detta som kan utgöra skillnaden i framtiden; ert lyssnande. Stilla era stressade själar, sänk era ivriga händer och sätt er ned och lyssna:
”Afrika är inte så fattigt som ni tror. Afrika är inte så hjälplöst som ni tror. Lägger man örat till den afrikanska jorden kan man nämligen höra en annan sång än den västerländska dödligt hastiga rytmen. Vår sång finns i våra hjärtan. Där finns pulsen. Där finns livet.
Kom med och trampa stigen upp till kyrkan en söndag under Afrikas sol. Välkommen med i bygemenskapen. Vår kyrka kan lära er kyrka vad kristen gemenskap är. I kyrkan sitter lidande människor, där finns udda människor. Men var du ser ska du inte upptäcka ensamma människor. Alla sjunger i korus, vissa bra, andra mindre bra, en och annan rentav dåligt. Men alla sjunger. Afrikas söner och döttrar är inte ensamma som ni är. Vi kan vara utsatta, men inte ensamma. Inte sådan ensamhet som ni har byggt in i det västerländska samhället. Inbyggt i välfärdens välisolerade väggar. Nu kallar det individens självbestämmande. Vi kallar det frihet från gemenskap. Lyssna och lär…
Lyssna också till ljudet från den fullpackade kyrkan. Kan du urskilja orden i bönebruset? I trosviss anda stiger bönerna upp till himlen. De kommer inte från själar som ej har fått utstå prövning. Smala är de stigar många kristna trampar under Afrikas sol. Just därför ljuder bönen så mycket klarare. Av den anledningen vilar förvissningen om Guds frälsningsmakt så starkt i deras böner. Deras böner störs inte av informationsstress eller krav på effektivitet. De har vardagens hot som grund. Vår kyrka kan lära er kyrka vad andligt liv är…
Lyssna till lovsången i den fullpackade kyrkan. Hör sången i sången. Kan du inte förstå orden kan du ändå höra andan i tonerna. De är sånger som talar om det himmelska hoppet. De är inte tomma religiösa fraser. De är rop till Herren, de är tack till honom och det är riktningsvisare mot himlen. Det är broar som sträcker sig över och bort från det som råder här nere. Här nere blandas glädje med sorg, födelse med död, skörd med svält och harmoni med krig i en orättvis blandning. I himlen råder Gud. Där finns inga malariamyggor inga HIV-virus, ingen torka, inga Iddi Amin, ingen apartheid, ingen Laurent Kabila. Där råder Gud.
Därför sjunger man om hoppet. Därför lever man i hoppet. Vår kyrka kan lära er vad det kristna hoppet är…
Guds eld brinner över min kontinent idag. Vill ni vara med och se den växa, låta den spridas? Då måste ni lära dig vårda den. Och viktigast av allt, ni måste brinna själv…”
Här lämnar vi Afrikas moder. Mer skulle säkert kunna sägas. Ord blev hängande i luften, osagda. Ändå vet vi inom oss att ord inte räcker ända fram. Vi har fått vara med om ett vishetsutbyte. Och för vår del bestod det bara av lyssnande.